Lite blandade foton på kärleksspridare och annat meningsfullt som jag hittat! Bilderna är mestadels från sommaren 2010.
Alla blåa hjärtan slut, och vi hittade ett perfekt tillfälle att göra nya igår. Jag och två vänner tittar på film hemma hos mig. Klockan var väl c:a 15, för tidigt för fest, och för sent för att planera något för dagen. Vi sätter igång med att forma lerhjärtan.
Första blåa lerhjärtat av batch #7
Det tar ungefär 5 minuter per hjärta.
Alla hjärtan formade, och klara för att åka in i ugnen på 125 grader i en halvtimma.
Och, så snygga blev dem. En hel del av dem delades ut redan på kvällen. 🙂 Jag gjorde hål i några som jag drog ett tunt läderband igenom så att det blev ett halsband. Nästa gång kommer jag nog göra fler sådana, för de var riktigt uppskattade!
A piece of history. Mitt första rave för ungefär 20 år sedan någon gång på väldigt tidigt 90-tal, antagligen hösten 1991 eller våren 1992.
Den första festen som kan kallas för rave gick jag på när jag var någonstans mellan 15 och 16 år. Den hette Pigs in Space och hölls någonstans strax utanför Göteborg. Det var en utomhusfest. ”Dansgolvet” var grov sten, och det fanns en ingång till ett skyddsrum till vänster om där DJ och högtalare var placerade.
Jag och en kompis satt hemma hos mig i Ulricehamn där jag bodde då, i Sparbankshuset. Vi funderade på vad vi skulle hitta på och jag minns att vi lyssnade på Prodigy’s nysläppta skiva eller singel. Det måste varit Prodigy: Experience, den med Out Of Space…
[spotify:track:1cTcqwGeTBydRr1Jq131QQ]…men kan varit en tidigare singel också. En kompis från Jönköping ringer och frågar om jag är sugen på att haka på till Göteborg, hans äldre kompis hade nyligen fyllt 18 och hade körkort och bil. Jag kollar med Jocke som var hos mig om han var sugen, och ja, varför inte tyckte han.
Vi drack några folköl och lyssnade på mer av den ”vanligare” elektroniska musiken som fanns då. Bland annat ”Castle”. Efter en dryg timma dyker Richard ”Rabzi” och hans bilägande kompis upp och vi åker mot Göteborg. Vi parkerar inne i stan och letar upp det hemliga stället som bussen som ska ta alla till det ännu mer hemliga stället passerar. Jag tror vi åkte mot Askim. På bussen fick vi köpa våra entrébiljetter som hade en rosa flygande gris tryckt på och inte mycket mer. Jag vill faktiskt minnas att ”Anti” från Spiral Trax spelade, en än idag aktiv kille som var ständig gäst på festerna som hölls kring Göteborg vid denna tiden!
När vi kommer fram står redan kring 200 pers och dansar, dansgolvet var ANINGEN obehagligt, stora stenar så det gjorde ont i fötterna efter ett tag.
Och detta var mitt första rave, och det blev många många fler de närmsta åren. Efter ett tag började jag och några kompisar arrangera fester, bland dem något rave och minst ett av dem var just tillsammans med killarna som kom och hämtade oss. Det hette Artificial Dreams II och gick back så det sved i plånboken i flera år efteråt!
A piece of history. En gång i tiden spelade jag innebandy och var jag med och startade en innebandyklubb i Tranemo, det hela började såhär.
Jag gick i femte eller sjätte klass i Tranängskolans mellanstadie och innebandy var ännu inte speciellt populärt. En grupp som kallade sig Nöjes Expressen åkte runt i hålorna i Västra Götaland och arrangerade roliga innebandycuper som började på dagen och höll på ibland till ganska sent på natten. Konceptet var ganska coolt, en typ av kombinerat tonårsdisco och innebandy turnering. När man åkte ur turneringen kunde man dra och duscha och gå upp till discot. Nöjes Expressen hyrde alltid idrottshallar och tog dit domare och DJs och anläggning, samt ordnade upp så att flera bussar åkte runt och hämtade upp folk.
Turneringarna hölls i flera klasser, och det var ganska blandat folk, allt från mellanstadie till KORP-lag.
Turneringarna var på små mål, och med fyra spelare från varje lag på plan.
Efter att Nöjes Expressen kört ett par turneringar började jag klura på hur jag ska vara med, jag var egentligen helt värdelös på bollsporter och innebandy vid det laget. Jag kollade med lite kompisar i Borås om de var sugna på att spela, det var de, så jag anmälde vårt lag tills cupen som skulle vara lördagen därpå.
Samma vecka, på lördagsmorgon åker jag in till Borås (40 km från Tranemo) och tänker samla ihop gänget. Jag hittar två av mina lagkamrater utslagna och bakfulla (De var ett par år äldre och hade börjat festa lite smått redan). En av killarna säger något i stil med ”öööh ne fyfan, jag pallar inte idag… vi skiter i det!”. Det var ungefär samma sak med resten av gänget.
Jag börjar fundera på hur fan jag ska lösa det, jag kände verkligen inte för att missa cupen eller åka tillbaka med svansen mellan benen som det kändes då. Jag måste varit 12 eller 13 år? 🙂
Jag lallar neråt stan och kommer på att en gång när jag var med just dessa polare så hade vi hastigt träffat ett gäng killar som spelade innebandy på en gata i Trandared i Borås. Jag var ganska säker på att en av killarna, Mattias, bodde just bredvid där de spelade så jag knatar dit. Klockan är nu ungefär lunch och cupen skulle börja på eftermiddagen så det började bli lite panik.
Jag hittar gatan, går till fel hus ett par gånger när jag frågar efter Mattias, men till slut hittar jag rätt! Han sitter nere i källaren och spelar 8-bitars Nintendo, det intresset hade jag också på den tiden! 🙂
Han blir super intresserad av innebandy cupen, ringer runt sina polare, bland annat en sjukt skicklig kille som hette Englund i efternamn (minns inte förnamn). Någon timma senare har han fyra spelare, men alla kan inte komma direkt. Mattias fixar skjuts åt dem, jag tar bussen direkt till cupen som redan hade börjat vid det här laget och övertygar Nöjes Expressen om att lägga våra matcher sent istället. Det funkar!
En liten stund senare dyker Boråsarna upp. Av en ren slump, så är dessa fyra killar allihopa sjukt skickliga så vi vinner match efter match, ända fram till semifinal där vi får stryk med 0-1 mot ett lag som jag än idag minns namnet på, BK Oilers kallade de sig. De var också jävligt duktiga! Jag.. jag var fortfarande värdelös, men Borås-killarnas skicklighet dolde på något sätt det som tur var.
Att vi dök upp på detta viset och vann så många matcher fick klasskompisar att undra och följa våra matcher. Nästa turnering kunde Boråspolarna inte vara med på, men eftersom det gått så bra för oss så var några av de duktiga i klassen inte sena med att fråga om jag ville spela med dem, vi startade Träskebo Flyers.
Nästa turnering skulle vara om en dryg månad, tills dess var jag tvungen att åtminstone lära mig hantera klubban. Jag förbannade mitt usla bollsinne och satte igång att träna med de där första killarna i Borås som aldrig dök upp. Jag upptäckte att jag hade två bra egenskaper, förbannat bra reaktion och jag var bra på att spela upp bollen. Jag höll mig bak vid målet alltså, och där spelade jag bra, förutom när jag fick slängar av hybris och skulle springa upp, då blev jag av med bollen vid första motspelare jag mötte. 🙂
Jag blev bättre, och trots ett uselt bollsinne kunde jag efter ett tag hantera både boll och klubba på ett mer eller mindre godkänt sätt, tillräckligt för att börja spela och träna med klasskompisarna i alla fall. Nästa cup kom, och Träskebo Flyers vinner match efter match. Vi kom till semifinal även denna gången med vårt nya lag. Cuperna hölls med jämna mellanrum, ungefär varannan månad. De följande två åren deltog jag i 13 cuper, jag gick hem med medalj från samtliga. Oftast under namnet Träskebo Flyers, men det sista året bytte vi spelare och namn en hel del. Vissa tröttnade helt enkelt. Jag minns klart namnet Jelmoli bland annat. Under åren började jag bli duktig, med flera undantag. Jag vet inte hur det gick till men ibland kunde jag ha sjuk toppform och spelade framme och sprutade in mål, ibland gick allt käpprätt åt helvete och jag var lika dålig som dagen jag spelade med Boråsarna, hur som helst så lärde jag mig se min form (oftast), och höll mig bak och skyddade målet när jag kände mig kass.
Någonstans i mitten av denna epok, samlas jag och några av de andra som tyckte det var kul att spela innebandy i en källarlokal. Vi ville starta en förening och få stadiga tider i Tranemo idrottshall. Vi klurade även på hur vi kunde skaffa en sarg, och spela på stora mål. Vi bestämmer oss för att försöka och att namnet ska bli TIBK trots att det var väldigt nära att namnet hade blivit ”Gurka BK” då flera röstade för det.
Rätta mig om jag har fel om någon minns, jag tror vi var: Jag, Morgan, Robert, Daniel, Martin och Nisse?
Jag och Nisse besöker dagen därpå kommunhuset och plockar med oss material och standard stadgar, vi startar några dagar senare upp föreningen och med Nisse i spetsen ”snor” vi primetime på idrottshallen från Tranemos största förening, fotbollsklubben. De var sura länge och väl för att ha förlorat sin tid i idrottshallen mellan kl 18 – 20 på tisdagar och torsdagar. 🙂
Föreningen rullar på, och efter något år tröttnar jag. En eldsjäl kommer in och styr upp föreningen, Stefan Hedin. Jag har inte riktigt koll på vad som hände efter min tid, men jag vet att några som kämpat hårt för föreningen under åren är bland annat Jonas, Häcke, Tommy, Soupanki, Ari och många fler såklart!
Klubben finns än idag, och glädjer många. Deras sida hittar du här: TIBK
Är någon riktigt nyfiken, så har jag faktiskt varenda speluppställning från Nöjes Expressen kvar. Om de nu inte blivit malätna under åren 😮
-Mötande bil stannar…
— Basse på en mörk grusväg
Technostates Big Bang 2, årets näst bästa inomhusfest skulle jag påstå. Det enda jag minns som bättre i år var just Technostates förra fest, den med Hallucinogen i Alviks gamla tryckeri.
Några foton på blåa hjärtan jag hittills hittat, några har inte hunnit få upp sina foton än så lägger upp fler i slutet av veckan!
Lineup såg ut såhär…
Monday Bars årliga sommarkryssning! Lika bra som vanligt, musikmässigt åtminstone. Normalt sett brukar fester av denna typen vara helt bråk- och strulfria. Det är oerhört sällsynt att anti-kärlek förekommer, men riktigt så var det inte denna gången.
När vi gick iland såg jag först att kön gick galet långsamt, jag stod bland de 200 första. Ändå tog det c:a en timma att komma ut. När jag närmade mig utgången såg jag att polisen står och filmar alla som går ut och släpper iväg folk två och två. Vid det laget var min tanke att de bara vill kartlägga vilka som går på technofester så jag stod där och var småförbannad med sur min. När jag sen passerat filmkameran och går ut får vi stanna två och två och bli fotade, jag ser att alla tjejer får gå förbi. Trött som jag var efter två dygns dansande kopplade jag inte då heller vad det handlade om, men så fort jag kom ut i entrén efter fotningen fick jag reda på att polisen letade efter misstänka våldtäktsmän. Vi fick höra att det hade landat helikoptrar på båten under natten och hämtat upp de stackars tjejerna. Hoppas bara att våldtäktsmännen blir hittade fort, att bevisen är solklara, att tjejerna mår bra efter omständigheterna, och att Monday Bar som arrangör av dessa underbara fester inte får en massa skit som de inte är förtjänta av… och framför allt, att sånt här pack håller sig ifrån techno fester i framtiden!
Helt rätt av Polisen att göra en sån massiv insats förresten, när det gäller sånna här brott så blir jag glad att det tas på allvar!
Hur som helst, här kommer de foton jag hittills fått tag i med blåa hjärtan. Det blev inte så tokigt mycket målande denna gången, jag dansade och umgicks och glömde mest av att springa runt med pennorna. Fler kommer inom kort, vet att några fortfarande sitter med bilder som de inte hunnit få upp på nätet.
Mer info om Monday Bar på deras officiella hemsida: http://mondaybar.com/
Ses på Lucia kryssen? 🙂
