Historia

Mina sex första konstverk

Jag har målat sex tavlor hittills, här kan du se konstverken.

Lite då och då när jag känt mig rastlös har jag målat tavlor.. det hela började som en rolig grejj för ett drygt år sedan när jag med örontops målade av Neelam på en kartong.

 Tavla 1 – Min son Neelam

Från ett foto, en sommardag på Park Life Stockholm där Neelam provar pappas blåa hjärtglasögon. Första tavlan jag målade, och med handen på hjärtat så är det inte snyggt – men den är målad på kartong och örontops.

neelam-grund-tavla1
neelam-kartong-tavla1

 

Tavla 2 – Lättklädda tjejer

Även denna målad på baksidan av en kartong, men denna gång hade jag införskaffat mig penslar. Det blev lite bättre.

Tavla Girls

Tavla 3 – Shiva

Jag ville måla ett porträtt, eftersom jag på Halloween var utklädd till Shiva så kändes det lämpligt. Jag sökte fram lite bilder att ha som inspiration. Det är förvisso långt ifrån ett ovärderligt konstverk, men jag känner själv att jag börjar lära mig lite.

Som så många av tavlorna så blir de aldrig klara, lite då och då har jag vart och petat i med lite mer färg. Enda sättet att gå vidare är att börja på en ny.

 

shiva_mandala
Tavla shiva

Tavla 4 – Horus & Hathor

Jag och Jennifher var utklädda till just Horus och Hathor på en maskerad, jag ville göra det till en tradition att måla det jag klär mig som på tavla. Denna är långt ifrån klar och det tar emot att fortsätta med den. Men en sak lärde jag mig med denna tavlan, man ska börja med att måla bakgrund. Det gjorde jag inte här, och penseldragen blir onaturliga och massor av småpill då man försiktigt måste måla alldeles intill det man målat för att fylla upp. Att det tog mig fyra tavlor att fatta det…

Horus och Hathor
Tavla Horus och Hathor

Tavla 5 – Ett porträtt och en 40-års present till min chef

Min chef fyllde alldeles nyligen 40 år och jag ville ge honom något speciellt. Dels för att förvåna och njuta av ögonblicket där han får något han verkligen inte förväntat sig. Men också för att han uppskattar gåvan. Denna kan jag säga att jag blev klar med, jag fick även in fantastiskt många symboler och dolda budskap och den stora glädjen att framställa honom lite noir.

 

Peter Persson Skandnet Media
Peter Persson Porträtt

 

Jag håller nu på med tavla 6 som kan bli ännu bättre, den står här hos mig med grovfärg på sig. Denna gång har jag försökt mig på att göra en tolkning av livets begynnelse. Klar om några veckor…. hoppas jag!

Vad tycker du om tavlorna?

Berätta och kritisera, vilken tycker du bäst om och vilka missar tycker du jag gör?

 

 

Story: Indien part II

 

Idag fyller jag år, jag tror jag blir 38 år? Hittills har jag firat den genom att vara iväg helt själv i Goa och åka dit näsan pekar. Roliga saker brukar hända när jag drar iväg själv, dagens bästa händelse är nog mötet med elefantmännen.

Elefantmännen i Goa

Kring på gatorna utmed kuststäderna i Goa drar ett orangeklätt folk med tama elefanter. De ropar in turister, hjälper till att fotografera och sen ber de om en donation. Jag mötte dessa under de första dagarna här, och gav dem 50 Rupies (c:a 8 kr) men fick sen lära mig att man ska låta bli att ge dem då de inte behandlar elefanterna på ett bra sätt utan nästintill misshandlar dem. Beteendet mannen hade som bad om donationen var också suspekt – när jag gav 50 Rupies sa han: ”Oooh, these are big people please… look at what other gave…” och så bläddrade han bland de uppskriva donationerna på det tiodubbla som andra givit. I syfte att få mig att skämmas och ge mer såklart. Jag lärde mig en läxa!

Idag på min födelsedag fick jag förmånen att träffa dem igen! De kände inte igen mig så jag frågade direkt när den ena mannen ropade på mig.

Orangeklädda elefantmän i Anjuna, Goa.

– ”Do you want money?” och så log jag.

Mannen och hans ”kollegor” svarade med:

– ”No.. no my friend, no money. Just look at elefant.. take a picture”.

– ”Ah no money?” undrade jag och försökte se besviken ut. ”I just wanted to stop and give you big people a donation, you don’t want?”

De tittade förbryllat på varandra och blev tysta. Jag åkte iväg, men efter 5 minuter insåg jag att jag kunde ha roligt med elefantmännen. Jag åkte tillbaka!

Elefantman med blått hjärta på kinden

Jag stannade till intill dem och de såg glada ut vid min återkomst. Jag tog upp min mobil och fotade dem. Mannen som tidigare absolut inte velat ha pengar tog fram sitt donations block och bad om en gåva. Jag försökte se förstummad ut och sa:

– ”But, you said you don’t want money? And now you big people are asking for a donation?”

Han kontrade med att det behövde inte vara pengar, utan bara en gåva till deras heder. Jag log, och tog fram mina pennor och sa att han ska få något riktigt vackert. Han ryggade tillbaka en aning när jag sträckte mig mot hans ansikte med den blåa sminkpennan, men han kunde inte med att neka.

Amiga 500 och namnet Luca

A piece of history. En gång skaffade jag min första dator… det har de flesta gjort men för mig gick det till såhär.

Som liten fascinerades jag av teknologi. Som många andra barn på den tiden spelade jag Nintendo 8 bitars och Zelda, Ice Climber, Super Mario och andra spel. Detta var det första datorliknande jag hade. Jag fick den av min mor efter mycket tjat! Jag hann även med att ha Sega och den något udda konsollen Intellivision innan jag skaffade min första dator.

Amiga 500 by Commodore

Jag hade tjatat länge på att jag ville ha en dator istället för en vanlig spel-konsoll. Redan då VIC-20 kom fick mina föräldrar höra det ofta, men jag fick ingen förräns C-64’an började tappa och Amiga 500 lanserats. Det måste varit när jag gick på mellanstadiet.

Jag spelade i början, jag vill minnas att hela första året var det roligt. Vem minns inte Monkey Island t ex? Efter ett tag började jag lära mig hur datorn funkade med operativ-system och jag blev intresserad av program som Noise/Pro Tracker för musik, Koala Paint för att rita pixlade bilder och jag försökte mig på enkel assembler programmering som kom en liten bit längre än ”Hello World”, men bara en liten.

På den tiden var det definitivt inte så att man hämtade program genom att koppla upp sig till internet, internet fanns praktiskt taget inte. Ville man få nya program eller spel var det att köpa eller byta med andra brevledes, byteshandeln med post hade till och med ett begrepp – Swapping. På daglig rutin skickade vi runt nya spel och demos. I tidningen DMZ som då var populär hittade man ”kontaktannonser” för swapping, även om de med nycrackade program sällan skyltade om det där, men det var en väg in i demo-scenen.

Demoscenen

”Demos” var något man gjorde för att visa hur bra man var, det kunde vara alltifrån roterande kuber i vektorformat tillsammans med musik eller snyggt tecknade bilder tillsammans med effekter. Det fanns tävlingar för detta. För att göra snygga demos behövdes det oftast flera personer. Någon med talang för programmering, någon grafiker, och någon musiker. Vi snackar här ”småbarn” som på 80- och 90-talet tillsammans gjorde underverk med sina datorer. Jag minns än idag flera duktiga grupper, och för att nämna några så Phenomena, Aurora, Fairlight (finns än idag), Razor 1911 (finns också än idag).

Demon ”Enigma” av Phenomena

Det kanske inte ser så mycket ut idag, men på den tiden i våra datorer hade vi 512KB minne (Ja du läste rätt), hade man ens hårddisk var man lyckligt lottad. Demon nedan var i storleksordningen EN TUSENDEL av så stor en vanlig DVD film är idag, och det var just den detaljen som gjorde det svårt att skapa sådant här. Glöm C++ och andra ”enkla programmeringsspråk”, här satt man i assembler som högst, och ofta rakt av i maskinkod för att få till det!

Jag ville också skapa och började bli aktiv deltagare på de möten vi datornördar hade innan tonåren. Jag kände att min talang på den tiden var grafik – vafan jag hade ju 5:a i bild! :)http://www.bluehearts.se/wp-admin/post.php?post=1099&action=edit&message=6

BBS eller Bulletin Board System

Jag gillade idén att kommunicera med datorer och kom över ett 2 400 Bauds modem tidigt, för långsamt att ladda ner saker med, men tillräckligt att ringa BBS’er och kommunicera med likasinnade. Jag öppnade även egen BBS senare, Seth’s Revenge och Comatique, men mer om detta en annan dag.

Alla som var aktiva i demoscenen hade ett alias, man använde helt enkelt inte sitt egna namn. Det är härifrån namnet Luca följt med, jag fortsatte egentligen att använda det på MSN i början av sekelskiftet för att mina gamla vänner från Amiga tiden skulle känna igen mig, sen har det följt med.

Mera kuriosa om Amiga 500 och demoscenen

Pouet.net – gammal community med mycket smått och gott