I Ödeshög vid Vättern ges kurser i Vipassana meditation, vi gick en intensivkurs i 10 dagar. Att gå denna kurs är bland det mest lärorika jag någonsin gjort, lite som att en ny värld öppnar sig. Så bra att jag tycker att något liknande borde ingå i grundskolan. Samtidigt är det nog det mest tråkiga jag gjort. Vilken tristess.
Kursen på Vipassana centret i Ödeshög
Vi gjorde utmaningen lite svårare och cyklade hela vägen till Ödeshög från Stockholm, 27 mil. Det tog oss tre dagar och bara det var en utmaning i sig.
Du ingår ädel tystnad, får under dessa 10 dagar varken kommunicera i tal, skrift eller med tecken. Du förbinder dig att stanna hela tiden ut och lämnar in allt som har med teknin att göra, d v s laptops, telefoner, mp3-spelare. Du får inte ha med dig något att läsa, och ännu mindre något att skriva med. Inget som överhuvudtaget kan distrahera din koncentration på meditationen – och jag förstår varför och är 100% med på att det ska vara så. Tristessen är så enorm att det är bra att man är tvungen att fokusera på meditationen. Vilken lycka det är när man är klar. Delvis för min del för att jag klarat kursen men mest för allt fantastiskt jag lärt mig.
Notera att jag kan minnas lite fel på vilka dagar vi börjar med de olika övningarna, men lite grovt såg det ut såhär.
Dag 0
Kvällen man kommer dit, kl 20:00 ingår du fem löften. Inte stjäla, inte döda något som lever, inte missbruka din sexualitet, inte ljuga och det svåraste – Nobel Silence (Ädel tystnad). Direkt därefter hålls den första föreläsning på en dryg timma, dessa föreläsningar hålls sedan varje dag och det är här vi får lära oss hur vi går vidare nästa dag i att lära oss tekniken.
Dag 1
04:00 går gong-gongen och 04:30 samlas alla i meditationssalen. Första dagen lär vi oss att vara medvetna om andningen, tankar flyger iväg hela tiden. Det är sjukt svårt att bestämma sig för att bara vara medveten om en sak, sakta men säkert blir jag bättre och framåt kvällen efter sådär 6 – 7 timmar så kan jag i sträck fokusera på enbart andningen i sådär 5 – 10 minuter utan avbrott.
Dag 2
Samma dagsrutiner. Framåt dagen vid en rast provar jag att gå balansgång på de träpålar som avskiljer gräsmatta från grusingång och upptäcker att jag helt plötsligt avsevärt förbättrat min balans, jag kan stå på ett ben mer eller mindre hur länge som helst och samtidigt sträcka upp andra benet vinkelrakt. Detta är min första glädje och det är här jag inser att det finns mer att lära.
Dag 3
Jag vill minnas att det är här vi börjar minska ner området vi ska känna andningen på,, till att enbart täcka området från övre läpp upp till näsborrarnas början.
Dag 4
Nästa steg i meditationsövningarna påbörjas, vi ska iakta allt vi känner i området strax ovanför läpparna till början av näsan. Ett triangelformat område. Allt som känns, som här kallas förnimmelser ska vi iakta. Inte reagera, utan bara vara medvetna om dem. Det handlar om allt från att det kliar till, till att gör ont, att man känner en vindpust. Alla förnimmelser. Jag upptäcker att jag har blivit mycket bättre på att känna, från att ha svårt att ens känna att de små vinddragen som beror området naturligt när man andas, känner jag nu små förnimmelser som krypningar under huden, små pulserande känslor och att det kliar till.
Dag 5
Samma ordning på dagen som föregående vill jag minnas. På kvällen introduceras meditationstekniken Vipassana och vi får lära oss hur man iaktar förnimmelser över hela kroppen – ”Part by part, piece by piece” © S.N. Goenka. Jag vill minnas att det även var dag 5 vi började med aditana-sittningar tre gånger om dagen, dessa sittningar i meditationssalen var speciella eftersom vi skulle sitta blicktstilla hela timman, vi fick visserligen inte under någon meditationssittning öppna ögonen, men under dessa var det strängeligen bestämt att vi skulle hålla ögon slutna hela tiden till den sista ”Bhavatu, Sabba… Mangelan” recitationen hade sjungits klart. Under dessa sittningar skulle vi heller inte röra oss minsta uns, oavsett hur ont det gjorde i knän eller rygg.
Dag 6
Vi börjar lära att att svepa uppmärksamheten över hela kroppen, och känna förnimmelser snabbare. Denna dag får jag en verklig kick för jag lär mig kontrollera smärtan i knäna under en aditana-sittning. Jag har tidigare hört och sett folk uthärda smärta oich påstå att de inte känner något. Har trott det var trams, att de gör det på ren vilja. Men efter instruktionerna och när jag provade mig själv kunde jag dela upp smärtan i knät (som man får i aditana sittningar självklart – eftersom man sitter så illa på trägolvet och inte får röra sig, vilket också är den stora poängen). Jag la min uppmärksamhet i knät, och kunde känna pulserande, strålande, värme – och smärta. Jag insåg helt plötsligt att varken pulserande, strålande eller värme egentligen är smärta, utan något man kan känna i samband med det. Efter den insikten gjorde det bara 25% så ont (i grova lag). Vilken lycka, vilken otrolig upptäckt för mig. Jag lyckades upprepade gånger med detta – sen om jag i vardagen verkligen lyckas hålla sinnesbalansen ttill att dissikera bort de delar av smärtan som jag inte behöver känna vet jag inte, men jag kan tekniken!
Dag 7
Vipassana meditationen fortsätter och jag är lycksalig av det jag lärde mig dagen innan. Trots allt har jag svårt att koncentrera mig på just övningarna denna dag, utan jag lägger, mycket tid på att analysera alla förnimmelser och tänker på hur man påverkas i vardagen. En stor insikt denna dag är att jag förstår hur färger och former påverkas oss i den djupaste nivån. Jag har t ex länge vetat om varför snabbmatskedjor som MC Donalds använt rött och gult i logotypes och kommunikation. Och Burger King, och Max… osv. MC Donalds (som jag aldrig sätter min fot på eftersom deras mat är helt bortom mina smaker och tycken) ändrar sedan ett tag tillbaka den röda bakgrund till en grönare, en nyans någonstans mellan ett salladsblad och en grön paprika. Jag har förundrats över denna förändring och tyckt att det från deras perspektiv varit tokigt eftersom just gult och rött i kombination får det att vattnas i munnen på folk – just effekten snabbmatskedjorna varit ute efter. Men här inser jag att den gröna nyansen numera mer har den effekten på en stor del av befolkningen – jag förstår. Det lustiga är, att efter kursen när jag går in på en affär ser jag för första gången Coca-Cola Life med samma gröna nyans, jag skrattar till. 🙂
Dag 8
Börjar se ljuset tunneln, snart få prata. Bli av med tristessen. Jag lär mig många mer saker under tiden jag kan behålla fokus på meditationen.
Dag 9
Sista egentligen meditationsdagen av Vipassana, nästa dag kl 11:10 bryts den Ädla tystnaden.
Dag 10
Vilken underbar dag. Man pratar med alla man sett hela tiden. Vi lär oss en ny typ av meditation lite kvickt, som går ut på att sprida glädje.
Jag rekommenderar alla att gå denna underbara kurs. Den kostar precis så mycket du vill, efter kursen ger du en gåva eller betalar genom att signa upp dig för att hjälpa till – om du vill, om du är nöjd. Vill du inte så ger du inget, allt är gratis på kursen, boende, mat och utbildning.
En viss kritik. Det finns element i kursen som jag upplevde religiösa och lite åt hjärntvättshållet. Både under föreläsningarna och i inledningarna av sittningarna. Det påpekas hela tiden att Dhamma inte är religion, så många gånger att bara behovet av att upprepa det är som att avslöja sig. Men jag förstår det. Kursen är utformad i Indien – för indier och hinduer och andra troende så det måste passa in.